Tangons Historia, del 3

Tangofebern 1912. Tangons År 1913. Böcker om tango från den tiden.

Pardansen Börjar i Europa

Tangon var den första pardans man upplevt i Europa där improvisation ingick. Tangons ankomst och popularitet var början på hela pardansepoken, som vi känner den.

Det tidigaste beviset på att tangon dansats i Europa kommer från 1900-talets första årtionde. Tangon kom förmodligen först till Frankrike via Marseille, där argentinska sjömän dansade med flickorna i staden. Vi vet att tango dansades 1909 på scen i Monmartre i Paris. Men det var 1912 som tangon tog Paris med storm.

Vid den här tiden var Argentina det sjunde rikaste landet i världen, med en medelinkomst per capita fyra gånger så stor som i Spanien eller Italien. De fattiga förblev fattiga, men de rika blev oerhört rika, och det var sed att skicka sina söner till Europa, antingen på universitet, eller helt enkelt för att se Europa som en avslutning på utbildningen.

Unga män av god familj har en tendens att besöka ställen de inte borde besöka, dessutom i sällskap med flickor deras mödrar inte vill att de gifter sig med. Alltså var en hel del av dessa unga män mycket bra tangodansare trots att tangon fortfarande var helt förkastlig i finare kretsar i Buenos Aires. Men när dessa unga män började dansa i Paris blev överklassen trollbunden, och tangon växte till en formlig mani.

1913 var Tangons År över hela världen. Det här året började man med tango teas på Waldorf Hotel i London som ett svar på modet med thés dansants från Paris, och en stor tangobal som hölls på varuhuset Selfridges i London utnämndes till årets händelse. Hela Europa dansade tango. Det fanns många kritiska röster, men manin hade fått grepp om Europa. Modet, som redan börjat ändras och övergett den viktorianska korsettens och kjolens instängdhet, förändrades ännu snabbare genom tangons inflytande. Det sägs att kvinnorna i Paris övergav korsetten för att kunna dansa tango. Fjädrarna i kvinnornas hattar ändrades och i stället för horisontella tvärs över ansiktet blev de vertikala och gick upp över pannan för att inte komma i vägen för tangopartnern. Tulpankjolar med öppningen framtill underlättade dansen. Kvinnor köpte inte bara tangoskor, utan också tangostrumpor, tangohattar, tangoklänningar och allt möjligt annat tillskärarna kunde komma på. Och tangons färg – le couleur tango – var orange.

1913 och 1914 publicerades en uppsjö av böcker i Europa som utgav sig för att lära ut tango. Fyra publicerades i London. Jag har gått igenom allihop och en av dem känns som äkta vara. Den kom ut 1914 och bar en engelsk författares namn, men stegen i den tillskrivs en ung argentinare som bodde i London. Hans föräldrar trodde att han studerade till ingenjör. I själva verket framträdde han på Queen's Theatre på Shaftesbury Avenue som tangodansör.

Det är tydligt att den unge argentinaren, nämnd endast vid sitt artistnamn, Juan Barrasa, ansåg att de andra böckerna som publicerats i London var skrivna av folk som ville åka snålskjuts på tangovågen, och att de inte beskrev den riktiga tangon.

Jag antar att stegen han presenterar är vårt enda vittnesbörd om hur tangon dansades i Buenos Aires innan första världskriget. Tydligt är att de verkar passa naturligt ihop med tangoinspelningar från den perioden. Det finns också rörelser som påminner om ocho cortadon, ett steg populärt på 1950-talet och som blivit modernt igen. Det beskrivs ibland som en degenererad form av en framåtocho, men är klart och tydligt en variant på ett mycket tidigt steg.

Tangons popularitet i Europa och särskilt då i Paris gjorde den intressant för överklassen i Buenos Aires, och tangon återimporterades för deras räkning. Jag har sett en bok i Buenos Aires, utgiven runt tiden för första världskriget (datumet angavs inte i det exemplar jag såg) i vars förord det står att boken lär ut den eleganta tango som dansas i Paris och som inte alls liknar den smaklösa, sjabbiga lilla dans som underklassen dansar i förorterna i Buenos Aires!

Nästa avsnitt