Tangons Historia, del 5

Stilen i stadens centrum fram till tidigt 1950-tal. Stilen i de norra delarna. Stilen i de södra delarna.

Tangons Dansstilar under Guldåldern

Den stora mångfalden av tangodansstilar i Buenos Aires under 1940- och 1950-talen är ett uttryck för det fascinerade djupet och den stora rikedomen hos tangon. Jag skall börja med beskriva tre olika huvudstilar som dansades av de stora tangodansare innan militärkuppen i Argentina 1955. Stilar som jag dansade med dem under 1990-talet.

Jag skall börja med en stil som var populär i det geografiska centrumet av Buenos Aires och i mitten av den södra delen av staden under det tidiga 1950-talet. Detta var en stil som utvecklats på fullpackade dansgolv. Den rörelse som dansparet beskriver på golvet när de rör sig i denna stil är ungefär som ett slags Brownsk rörelse. Den ser nästan slumpmässig ut och är lite kantig, med många riktningsändringar. Den här stilen är förmodligen den enklaste, koreografiskt sett. Det som skänker den sin speciella smak och tjusning är förbindelsen inom dansparet och dansarnas musikalitet. Den här stilens musikalitet hänger på att man tar stegen på taktslagen och att man ofta utför dubbelsteg. Denna sorts musikalitet verkar vara enklast att förstå för dem som skolats i europeiska musikstilar.

Det typiska steget i den här stilen är ocho cortadon, som man inte ser i någon annan stil, och den typiska orkestern är tidig Troilo.

- * -

Den mest eleganta stilen är utan tvekan den som dansades i de norra delarna av Buenos Aires under 1940-talet. Det är en stadsdel som historiskt sett tenderat att vara mer välbärgad än sydsidan. Dansgolven här har tenderat att vara rymligare. Den form som paret beskriver på dansgolvet under dansen tenderar att vara lång och rätlinjig, här och där avbrutna av plötsliga, mycket komplicerade rörelser. Den här stilens musikalitet är förmodligen den som är svårast för den som är skolad i den europeiska traditionen att förstå.

När jag gjorde mina efterforskningar om guldålderns olika stilar brukade jag fråga de dansare jag mötte vem som var den bäste dansaren (förutom de själva, naturligvis). I de norra delarna av staden var alltid svaret “Portalea”. Jag frågade varför, och fick alltid höra att det sättet han tolkade musiken på som gjorde honom till den bäste. En kväll sade någon att Portalea var i salen. Mycket förväntansfull rusade jag iväg för att se honom dansa. Och jag såg på honom med stor förvåning, för jag kunde inte räkna ut hur det han gjorde hade någonting alls att göra med rytmen i musiken. Och det var precis det som mitt misstag bestod i, så klart. Han dansade inte efter rytmen i musiken. Han dansade frasen.

I den norra stilen ser man mycket ofta folk dansa tre lika långa steg till fyra taktslag i musiken, på ett sätt som är helt naturligt och fullständigt ett med musiken.

Det typiska steget i den här stilen är salidan där föraren bara tar två steg för följarens fyra, följt av att man går på en rak linje och ofta byter vikt. Den typiska orkestern är Di Sarli.

- * -

Den äldsta av guldålderns stilar kan vara den södra. Den figur som dansarna beskriver på golvet har inte många raka linjer utan består av kurvor och bågar, ungefär som en jugendteckning. Dansarnas håller sig aningen närmare golvet. Musiktolkningen har många pauser, och många snabba rörelser. Det är i den här stilen man dansade ganchor och boleor.

Det typiska steget är när föraren försätter följaren ur balans och tar hennes vikt och kanske går runt den fot hon står på. Den typiska orkestern är Pugliese.

Nästa avsnitt