Tangons Historia, del 8

Juntan faller 1983. Tangons återkomst. Kurser i tango: något helt nytt. Moden: Figurer, Todaro. En ny kommersiell uppfinning: “milonguerostilen” – men inte den enda autentiska.

Tangon Föds På Nytt

Den argentinska militärjuntans fall 1983 gav upphov till en uppseendeväckande renässans för tangon i Buenos Aires. Vänner till mig som var i Buenos Aires vid den tiden har berättat att atmosfären var extraordinär. Plötsligt ville alla röra sig. Det var som en kvarnsten lyfts från deras axlar. Yogaklasserna var fullbokade. Martial arts-kurserna var fullbokade. Danskurser av alla slag var fullbokade. Och plötsligt ville folk lära sig att dansa tango, den främsta symbolen för Argentina inför hela världen, därför att det plötsligt kändes rätt att vara stolt över att vara argentinare igen.

Problemet med tangon var att det aldrig funnits några nybörjarkurser under guldåldern, och det fanns heller ingen tradition i att undervisa i tango. Praktikorna var borta. Det fanns inga tangolärare i Buenos Aires. Det fanns ett tomrum som måste fyllas.

En nära vän till mig, en fantastisk dansare, berättade hur han började undervisa i tango. Han var student, och det var den här flickan... Han ville hitta något sätt att komma henne närmare, och han såg en annons för en tangokurs avsedd för folk som utbildade sig till professionella scendansare, för att förbereda dem för att dansa i shower. Det hade kommit in för få anmälningar, så kursen hade öppnats även för andra. Han föreslog för flickan att de skulle gå tillsammans, och hon samtyckte. Efter det andra kurstillfället ändrades henne schema så att hon inte längre kunde vara med på tangokursen, så han föreslog att han skulle fortsätta och sen visa henne vad de lärt sig efteråt.

Efter ungefär tre månaders undervisning flöt det på bra, och han föreslog att eftersom det gick så bra att undervisa henne så kanske de skulle starta en kurs. Hon hade lite kontakter på ett konstcentrum och fick in deras kurs i programmet. Det föll sig så att detta hände precis när juntan föll och alla plötsligt ville röra på sig. De kom till sin första tangoklass och fann att det dykt upp 200 personer.

Överallt i tangovärlden har mer eller mindre samma sak inträffat sedan 1983. Jag undervisade för första gången i London när jag dansat på allvar i fyra månader, inte för att jag trodde att jag kunde allting, utan för att folk bad mig undervisa eftersom jag tagit så många klasser jag kunde för gästande lärare eller när jag rest till Europa, eftersom jag kunde litegrann. Ytterst få tangosällskap startades överhuvudtaget av erfarna dansare, inte någonstans i världen.

TIll och med i Buenos Aires, där tangorenässansen startade, var det mestadels unga oerfarna dansare som var de första lärarna. 1983 dansade inte så många av de som dansat under guldåldern, och de som dansade var fortfarande mycket misstänksamma mot främlingar. Man hade trots allt flirtat helt kort med demokratin på 1970-talet, men i bakgrunden började redan det Smutsiga Kriget.

Så de som var först med att börja dansa igen i Buenos Aires hade förmodligen aldrig dansat med någon som dansade under guldåldern. En väninna till mig berättade att hon gick till milongorna, satt och väntade och gick hem igen och inte fick dansa på flera år innan folk började tro att hon kanske kunde dansa trots allt och började bjuda upp henne. En annan väninna till mig tog tangolektioner i nästan två år och blev till slut assistent åt läraren innan hon bestämde sig för att gå till en milonga för första gången. Hon kastade en enda blick på dem som dansade och insåg genast att det hon hållit på med så länge inte hade någonting att göra med tango, utan var någonting som hennes “lärare” hade hittat på själv.

Undan för undan började de som dansat under guldåldern, de som kanske inte dansat under trettio år, dansa igen. Somliga av dem utvecklade en brinnande iver att förmedla den dans de älskade till den yngre generationen.

Ett av de viktigaste paren under tangorenässansens första år var Miguel och Nelly. Tyvärr dog Miguel i relativt unga år, innan jag fick tillfälle att träffa honom, men jag träffade och dansade med Nelly. De organiserade sina nybörjarkurser så att de så mycket som möjligt skulle likna det traditionella inlärningssättet. Eleverna fick bara dansa med lärarna tills dess de ansågs redo, och de fick bara dansa de allra mest grundläggande stegen.

En väninna till mig berättade att hon gick till Miguel och Nellys klasser med sin dåvarande pojkvän. Efter några månader sade han till Miguel, “När ska ni lära oss lite figurer?” Miguel svarade, “När ni är redo. Ni är inte redo.” Pojkvännen protesterade och fattade tag i min väninna för att visa honom några steg som en annan lärare redan hade lärt honom. Miguel sparkade ut honom ur klassen.

Många av de viktigaste professionella dansarna under tangons pånyttfödelse gick för Miguel och Nelly.

- * -

Den tidiga delen av tangorenässansen dominerades av komplexa figurer. Det kan vara enormt spännande att utföra komplicerade figurer, särskilt om de görs med den teknik som de som lärt sig tango på det traditionella sättet använder – de som talar tangons språk flytande, om man så vill. När de görs på det här sättet är figurerna en del av den emotionella förbindelse som definierar tangons själva essens. Jag började dansa när det här modet fortfarande dominerade tangovärlden. Jag älskade att dansa komplicerade rörelser och gör så fortfarande. Men till och med som relativ nykomling började jag känna att vissa människor inom den nya generationen dansare dansade på ett annat sätt, och att de använde figurer för att hålla ett känslomässigt avstånd till sina partner.

En av de mest inflytelserika läraren under den här perioden var Antonio Todaro, en enastående uppfinningsrik dansare ur den äldre generationen. Den intellektuella utmaningen i stegen han skapade och dansade med guldålderns teknik var mycket inspirerande för nya dansare. Han undervisade många av de professionella scendansarna och turnerade ofta i Europa. Todaro insjuknade mot slutet av 1993 och dog strax efteråt. Det kan var en tillfällighet, men modet bland unga dansare i Buenos Aires, och därefter i resten av världen, började vända sig bort från figurer under 1994.

Nästa stil som blev på modet var baserad på den stil som förekom i Buenos Aires geografiska centrum och i centrum av den södra delen av staden under det tidiga 1950-talet. Det är en stil som koreografiskt sett är relativt enkel och beror på kontakten mellan dansarna och deras förbindelse med musiken. Medan det är möjligt att dansa i guldålderns andra stilar med utrymme mellan dansarnas kroppar (även om detta inte skedde under guldåldern), så förlorar denna stil sin mening om den inte görs i sluten fattning.

Den stora tjusningen med denna stil är den förbindelse inom paret som krävs för att det ska fungera, och som när den fungerar bra är oerhört lockande.

En av de mest framstående förespråkarna för den här stilen, Susana Miller, döpte den till Estilo Milonguero, milonguerostilen. Ordet “milonguero”, trots att det bokstavligen betyder någon som tillbringar mycket tid på milongor, har fått innebörden av någon som varit en regelbunden tangodansare under guldåldern, innan kuppen 1955. Även om valet av själva benämningen tydligt har att göra med att man ville skilja den här stilen från den figurdominerade stil som användes på scenen, blev den olyckliga och oförutsedda konsekvensen att den fick folk att tro att detta var den enda autentiska tangostilen.

Något av det sorgligaste jag någonsin sett i Buenos Aires var att se en kär vän till mig, som började dansa 1945 i den norra stilen som är den elegantaste och även den allra svåraste stilen från guldåldern, på gränsen till tårar – och äldre argentinska män gråter inte offentligt – för att en ung dansare sagt att han inte var en milonguero eftersom han dansade med figurer. Han anklagades för att ljuga om en viktig del av sin hela identitet, eftersom denne unge dansare missförstått begreppet estilo milonguero och trodde att det var den enda riktiga stilen.

De som dansat under guldåldern dansade fortfarande på samma sätt, och man kunde fortfarande gå till milongor utanför Buenos Aires centrum och se människor dansa de mest fantastiskt komplicerade figurer på ett verkligt autentiskt och fullständigt socialt sätt. Men vid 1995 hade den stil som benämns “sluten fattning”, “korta steg”, “Tango Club” eller “milonguero” blivit den dominerande bland dem som var en del av tangorenässansen.

Problemet med denna stil, härlig som den är, är att den saknar den fascinerade koreografiska utmaningen som finns i alla stilar från guldåldern, förutom den stil som fanns i det geografiska centrum och i mitten av den södra delen av staden under det tidiga 1950-talet, och på vilken denna nya stil löst baserats. Det som gör den här stilen spännande är förbindelsen inom dansparet samt dansarnas musikalitet. Rätt snabbt märkte jag att folk hittade olika sätt att manipulera den slutna fattningen så att de kunde hålla en emotionell distans till sin partner. Speciellt lade jag märke till att folk inte dansade framför varandra, utan med följaren till höger om föraren. Och så dansade definitivt inte de människor jag dansat med som dansat den här stilen på 1950-talet. De var alltid precis framför mig, precis som nästan alla dansare jag dansat med som dansat under guldåldern, oavsett stil.

Följaktligen började folk rätt fort tröttna på den här stilen, eftersom de inte fick den känslomässiga förbindelse som gjorde att den fungerade, och inte heller fick de koreografiska utmaningar som de andra stilarna gav.

Nästa avsnitt