Cafetin de Buenos Aires
Av Enrique Santos Discepolo
Sångtexter
Inlagd fredag 23 maj kl 21.25
nostalgisk skildring av krogliv i Buenos Aires. Det är annars sällan tangotexter har så här mycket miljöskildring. Stämningen mörknar för varje vers och slutar med Discepolos vanliga svartsyn.
De chiquilín te miraba de afuera
como a esas cosas que nunca se alcanzan,
la ñata contra el vidrio,
en un azul de frío
que sólo fue después viviendo
igual que el mío.
Como una escuela de todas las cosas,
ya de muchacho me diste entre asombro
el cigarrillo...
la fe de mis sueños
y una esperanza de amor.
¿Cómo olvidarte en esta queja,
cafetín de Buenos Aires?
Si sos lo único en la vida
que se pareció a mi vieja.
En tu mezcla milagrosa
de sabihondos y suicidas
yo aprendí filosofía... dados... timba
y la poesía cruel
de no pensar más en mi...
Me diste en oro un puñado de amigos,
que son los mismos que alientan mis horas;
José el de la quimera,
Marcial que aún cree y espera
y el flaco Abel... que se nos fue,
pero aún me guía.
Sobre tus mesas que nunca preguntan
Lloré una tarde el primer desengaño.
Nací a las penas,
bebí mis años,
y me entregué sin luchar.
Som liten grabb såg jag dig på avstånd
som alla dessa ting jag aldrig vill kunna få
med näsan mot rutan
blåfrusen I kylan
det var först senare i livet,
samma som mitt nu..
Som en skola för alla dom saker,
du redan som grabb mig gav till förundran
en cigarett...
en tro på mina drömmar
och en förhoppning om kärlek.
Hur skulle jag glömma dig i min klagan
"cafetín de Buenos Aires"?
Det var bara du här i livet
som var nästan som min morsa.
med din konstiga blandning
av smarta typer och självmordsfall
jag fick lära om filosofi...tärning...kortspel
och om den grymma poesin
om att glömma allt om mig själv.
Jag fick ditt guld, en handfull vänner
som är dom samma som uppmuntrar mig än idag
José han med sina drömmar
Marcial som ännu tror och hoppas
och spinkige Abel... som drog sin kos
men ännu leder mig på väg
På dina bord som aldrig ställer frågor
grät jag ut en kväll efter det första svek
Blev jag född till oron,
drack jag upp mina år
och drev så bara med utan motstånd.
como a esas cosas que nunca se alcanzan,
la ñata contra el vidrio,
en un azul de frío
que sólo fue después viviendo
igual que el mío.
Como una escuela de todas las cosas,
ya de muchacho me diste entre asombro
el cigarrillo...
la fe de mis sueños
y una esperanza de amor.
¿Cómo olvidarte en esta queja,
cafetín de Buenos Aires?
Si sos lo único en la vida
que se pareció a mi vieja.
En tu mezcla milagrosa
de sabihondos y suicidas
yo aprendí filosofía... dados... timba
y la poesía cruel
de no pensar más en mi...
Me diste en oro un puñado de amigos,
que son los mismos que alientan mis horas;
José el de la quimera,
Marcial que aún cree y espera
y el flaco Abel... que se nos fue,
pero aún me guía.
Sobre tus mesas que nunca preguntan
Lloré una tarde el primer desengaño.
Nací a las penas,
bebí mis años,
y me entregué sin luchar.
Som liten grabb såg jag dig på avstånd
som alla dessa ting jag aldrig vill kunna få
med näsan mot rutan
blåfrusen I kylan
det var först senare i livet,
samma som mitt nu..
Som en skola för alla dom saker,
du redan som grabb mig gav till förundran
en cigarett...
en tro på mina drömmar
och en förhoppning om kärlek.
Hur skulle jag glömma dig i min klagan
"cafetín de Buenos Aires"?
Det var bara du här i livet
som var nästan som min morsa.
med din konstiga blandning
av smarta typer och självmordsfall
jag fick lära om filosofi...tärning...kortspel
och om den grymma poesin
om att glömma allt om mig själv.
Jag fick ditt guld, en handfull vänner
som är dom samma som uppmuntrar mig än idag
José han med sina drömmar
Marcial som ännu tror och hoppas
och spinkige Abel... som drog sin kos
men ännu leder mig på väg
På dina bord som aldrig ställer frågor
grät jag ut en kväll efter det första svek
Blev jag född till oron,
drack jag upp mina år
och drev så bara med utan motstånd.
