El Ultimo Café

Fri tolkning av El Ultimo Café. Hör den med Susana Rinaldi

Llega tu recuerdo en torbellino.
Vuelve en otoño a atardecer...
Miro la garúa y mientras miro
gira la cuchara de café...
Del último café
que tus labios, con frío
pidieron esa vez
con la voz de un suspiro...

Recuerdo tu desdén
te evoco sin razón,
te escucho sin que estés:
"Lo nuestro terminó",
dijiste en un adiós
de azúcar y de hiel...
Lo mismo que el café,
que el amor, que el olvido,
que el vértigo final
de un rencor sin por qué...
Y allí con tu impiedad,
me vi morir de pie,
medí tu vanidad,
y entonces comprendí mi soledad
sin para qué...
Llovía, y te ofrecí el último café.



Minnet om dig kommer som en virvel.
Det är sent om hösten än en gång...
Imens jag ser ut i regnet som silar
rör jag runt skeden i kaffet...
Som den sista kaffen
som dina läppar så kyligt
den gången bad om
med en suck i stämman...

Jag kommer ihåg all ditt förakt,
jag minns dig utan grund,
och hör dig utan du är här:
"det vi haft är slut",
sa du i ett farväl
som socker och som is...
Precis som kaffet här,
som den kärlek och som glömskan,
som det förvirrade slutet på
en bitterhet utan grund...
och där i all din oförsonlighet,
såg jag mig stå och dö,
jag fick fåfängan att se,
och förstod med ens min ensamhet
helt utan grund...
det regnade, och jag gav dig den sista kaffen.